Medans Anna G, Anna F och Ida spenderade helgen i Lilongwe på vinprovning och därmed en liten härlig dagsfylla så tog jag (Johanna), Linda och Kasper vårt pick och pack mot Mulanje. Bestigning av Mount mulanje stod på schemat och det var allt annat än att smutta på vin kan jag säg. Kan beskriva resan med tre ord svett, kyla och återigen svett. Malawi består av många berg och Mount Mulanje är det allra högsta. Vi siktade på att bestiga den högsta toppen på 3002ms höjd över vattenytan. Toppen kallas för Sapitwa. Vi fick precis reda på innan vi skulle bestiga Sapitwa att namnet betyder "Don´t go up there". Vilket kändes lite sisådär.

Färden mot Mulanje resulterade i mycket African time och vårt tålamod blev beprövat. Från Nkhoma tog vi bussen till Lilongwe för att där byta till den stora bussen som skulle ta oss till Blantyre. Vad vi inte hade tagit med i vår tidsberäkning vad den mängden Afrikan time som lades till. Efter en och en halv timmes väntan på en nästan tom buss som tydligen inte skulle åka innan den blev fullsatt, fick vi tillslut ge oss och byta buss. Bussresan bestod av predikan av bibeln och en massa malawianska filmer på bussens TV-skärmar. Ett tips är att inte välja en buss där de visar malawianska filmer av många olika anledningar. I Blantyre bytte vi buss till Limbe för att där en sista gång byta buss och medans mörkret slöts runtomkring oss nådde vi Mulanje town och vårt Motell. 

Morgonen därpå var vi uppe med tuppen för att påbörja vår bestigning av Mount Mulanje. Vandringen utgår ifrån byn Likhabula som ligger en liten bit från Mulanjebyn. Vi påbörjade vår vandring mot Sapitwa Peak tillsammans med vår guide Stevie. Den första delen av vandringen blev det inte mycket snack, då det var väldigt tufft och brant. Jag tror de flesta av oss tänkte "Vad fan har vi gett oss in på". Linda ångrade sig efter 20 min av vandringen och det var snack om att vända, då det gick upp för henne att denna vandring till 90% skulle gå i uppförsbacke. Men så småningom lättande hennes tryck över bröstet och viljan att nå toppen vann över uppgivenheten. Vandringen blev bättre och bättre och snart kunde vi njuta av naturen som vandringen hade att erbjuda. Vandringen fortsatte och under eftermiddagen kom vi fram till en stuga där vi skulle spendera natten. Vi hängde upp våra kläder på tork (av allt svett) och sedan njöt av varsin cup-soup framför brasan. Det blev en tidig sänggång i våra sovsäckar. Natten blev inte lika harmonisk som man hoppats på. Det var bokstavligen talat svinkallt, vilket resulterade att vi alla låg i stort sett på varandra hela natten. 

Vi vaknade upp kalla från topp till tå med oerhört stela ben. Men efter många om och men hade vi bara Sapitwa Peak "Don´t go up there" i sikte. Vi började vandra igen och fick se en fantastisk soluppgång och vackra vyer ovanför molnen. Det var första gången som jag (Johanna) vaknade upp till en soluppgång ovanför molnen. Det var verkligen en fantastisk och fridfull känsla. Första delen av vandringen mot toppen fick vi verkligen njuta. Men lyckligt ovetandes hade vi ingen aning om vad som skulle komma framför oss. Vi trodde att vi hade toppen i sikte hela tiden. Men efter varje topp kom en ny och en ny igen. Ju högre upp vi kom desto mer disigt och blåsigt blev det. Tillslut började även ösregnet forsa ner från himlen och vi fick börja använda våra händer för att kunna ta oss upp.  Efter två timmars vandring i dimman och ösregnet vågade vi tillslut ställa frågan till guiden "How far is it to the top from here?". Guiden svarade "One hour. People don`t usually go up to the top in this weather".  Vi alla tittade på varandra och tänkte "Va fan". Snabbt insåg vi att vi inte skulle kunna se något från toppen i det här vädret, så vi vände. Det tog emot oerhört mycket att vända men jag ångrade det inte då och  inte heller idag att vi gjorde det. Vandringen nerför bestod av en hel del viskande svordomar, pustande och fall på svanskotor. Som jag sa innan, detta var allt annat än en lyxig vinprovning. Men trots att vi inte kom hela vägen upp till Sapitwa Peak så ångrar jag inte vandringen. Vandringen var en utmaningen, men vi fick se otroligt vacker natur på vägen och fick uppleva lite friluftsliv i de Malawianska bergen. Vädret blev bättre påvägen ner och tillslut var vi tillbaka i Mulanjebyn där vi stannade en natt innan vi tog bussen tillbaka till vår hemby Nkhoma.

Här poserar vi i dimman.

So I go!

/Johanna aka Jonteboi