Måndag – Morningreport

Utvilade efter helgens äventyr med Lilongwe wildlife center och Bestingning av Nkhoma Mountain, satt vi återigen kl07:00 och inväntade rapporten från natten och helgen. Som vanligt var det lite svårt att höra samt förstå allt vad de sa, men vi börjar bli bättre. Sen kom helgsraporten. Jag tyckte mig höra ett namn, men det kunde ju inte stämma, för det gick inte ihop! Jag lyssnade ansträngt och koncentrerat medans sköterskan gick igenom händelseförloppet på hur den lilla pojken på 5 år, men brännskador på över 56% av kroppen hade fått hög feber under helgen som de inte lyckats få ner och att han senare dött. Sedan hörde jag inte så mycket mer, eller lyssnade för den delen heller. Jag satt och kollade ner på mina skor och började känna hur tårarna kom. Detta var jag inte beredd på alls. Han skulle ju inte dö! "It’s just skin. It will heal". Va det inte så de hade sagt? Så hur i hela friden dog han då?? 

När den första chocken passerat tänkte jag på familjen. Stackars, stackars familjen. Och stackars, tappra pappan. Nio dagar på sjukhuset satt han dag ut och dag in vid sin sons sida. Han va alltid där, varken jag eller Johanna såg honom någonsin gå. Nio dagar, sedan va det över. Läkaren som verkar ha ansvaret för hela sjukhuset säger till sist på sin amerikanska, "I t’s a great tragedy, but then we havn’t had any surviving injuriec do to burn  of this scale before.". 

Sedan var morgonmötet slut.

Efter att ha låtit tårarna rinna någon minut och efter att ha kramats om i vår lilla grupp sitter jag och Johanna på en trappa bakom sjukhuset och tillåter oss själva att ta en tyst minut. Minuten blir till fem och ingen va oss är speciellt sugen på att vara på sjukhuset alls idag. Men att sitta hemma och stirra framför sig lockar inte heller precis. Tillslut bestämmer vi oss för att spendera dagen på Neonatalavdelningen och kolla på små nyfödda (och vissa för tidigt födda) små bäbisar. Det känns lite lovande. Efter en mulen lunch va det tänkt att vi skulle se Sverige möta Sydkorea i VM men då gick strömmen i hela byn. Går det att få en mer dyster måndag?? Dagar som dessa känns det lite extra skönt att vi har varandra, så några skratt bjöd kvällen ändå på.        

Detta är två veckor sedan idag. Jag vet inte vad som fick mig att vilja skriva om pojken i första hand, men någonting gjorde att jag ville minnas detta väl även i framtiden. Det har varit skönt att få skriva av sig och dela med sig, trots hemskheten och sorgen i hela situationen och trots att det har varit lite jobbigt att hela tiden behöva tänkta på det medans jag skrivit. Men jag tror ändå det är viktigt att dela med sig av sådant här. 

Detta var ett patientfall här i Nkhoma Mission hospital, Malawi. Del IV. av IV. 

So I go, Linda:)