Tjena! Birdie Mc Fly här, möjligtvis mer igenkänd som Anna Fogel. Den gyllene bloggpennan har den här gången landat i min hand!

Ida och jag har hunnit spendera en vecka på Medical Ward, en på Paedeatric Ward och nu befinner vi oss på OPD. OPD är den del av sjukhuset som patienter först kommer till för att sedan triageras vidare. På OPD tas vitala parametrar och utifrån dem bedöms det om patienten ska vidare i till den vanliga kön, prioriteras eller tas till Emergency Room. Där får de som anses vara tillräckligt sjuka för att läggas in på sjukhuset PVK:er insatta, blodprover tagna och ett möte med en läkare om det så behövs. Till Emergency Room kommer även patienter som genomgår behandlingar som kräver intramuskulära injektioner eller som behöver få blodsockret kontrollerat. 

Under en dag på Emergency Room kan man komma att få se mycket på samma gång – och framför allt många människor på samma gång. Rummet är inte större än en vanlig enkelbäddssal på ett svenskt sjukhus men i det ska sjuksköterskor, läkare, studenter, patienter, barn och närstående få plats. Ofta var det inte mindre än 14 personer i rummet samtidigt. Trots att rummet endast hade två stationer togs flera patienter + närstående in samtidigt vilket resulterade i att rummet var i ett mer eller mindre konstant kaos. Vid ett tillfälle var en sjuksköterskestudent i full färd med att sätta en PVK på ett oroligt barn när två kvinnor som inte verkade arbeta på sjukhuset kom in och högljutt pratade och skrattade med en av sjuksköterskorna. En äldre kvinna i rullstol grimaserade av smärtan som en PVK-insättning orsakade. Intill henne skrek ett spädbarn av samma anledning. På britsen bakom henne utfördes plötsligt en lumbalpunktion på vettskrämd liten pojke. Minuter senare drogs en annan pojkes byxor ner och skrikande fick han en intramuskulär injektion. Bakom honom stod barnet som var näst på tur och väntande. När det var dags för mig att sätta PVK fick jag stå på knä på golvet på grund av brist på sittplatser. Jag blev hela tiden tillstött av dörren som ständigt öppnades av olika människor som skulle in och ut i rummet. Allt skedde i samma rum, ett rum fyllt av alldeles för mycket människor. I alla fall enligt mig. 

I brist på bilder från Emergency Room kommer här en bild på Intensivvårdssängen på Medical Ward!

Upplevelsen i Emergency Room fick mig att fundera över den malawiska synen på patienter och deras integritet. Det fick även vår vecka på Paedeatric Ward mig att göra. Jag har aldrig arbetat eller gjort praktik på någon barnavdelning i Sverige, men jag kan tänka mig att den svenska sjukvården anpassar omvårdnaden utefter barnen. Jag vet inte om man kan säga detsamma om den malawiska. När det skulle tas blodprover eller sättas PVK på ett barn på Paedeatric Ward placerades barnet kort och gott på britsen medan hen hölls fast av sin närstående under tiden som den klinska åtgärden utfördes – ofta med ganska hårda tag. Jag såg inte ett enda barn som inte skrek, trots mina och Idas försök att distrahera genom att göra roliga miner, vinka och blåsa upp plasthandskar till ballonger. Efter ett tag gjorde vi det lilla vi kunde genom att bara hålla deras hand, klappa på dem och säga "beba" (= jag är ledsen) och "besa" (=det är okej). 

Det gör mig frustrerad att det inte verkar finnas några rutiner kring att göra barnen trygga i miljön och med personen som ska sticka dem med nål, att det inte görs några försök att distrahera barnen från den obehagliga situationen och att barnens vårdnadshavare ofta inte ens ser sitt barn i ögonen när barnet desperat skriker på dem efter hjälp. Det kändes inte som att våra försök att bättra barnens upplevelser av vården fick ett särskilt positivt mottagande från vare sig sjukvårdspersonal eller vårdnadshavare, så jag kan tänka mig att synen på barn i kombination med sjukvård är något som är kulturellt betingat och kanske inte särskilt lätt för två svenska sjuksköterskestudenter att ändra på.

När det är brist på sysslor finns det alltid bomullstussar att rulla! 

Ett främmande land betyder inte bara kulturkrockar utan även oändliga möjligheter att fylla helgerna med äventyr! Som till exempel föregående helg då vi begav oss till Cape Maclear – ett litet samhälle som smyckar Malawisjöns södra spets. Efter fyra timmars skumpig bilfärd anlände vi till våra dormrooms på Mgoza Lodge. De så kallade "dormroomen" var två bungalows med tre sängar vardera, som dessutom låg mitt på stranden. Poolen, de rymliga solstolarna och varmvattnet i duschen gjorde att 7 USD/natt kändes som ett rejält kap.  

Under helgen hängde vi en del med våra irländska läkarstudent-vänner. Tillsammans upplevde vi både en sunset-cruise och ett snorkeling adventure med grillad fisk på en närliggande ö. Åsikterna var delade kring om ett dopp i den parasithärjade Malawisjön faktiskt var en bra idé, men mot helgens slut hade ingen av oss lyckats undgå frestelsen av det glittrande, klarblå vattnet. Om 6 veckor ska vi helt enligt ordination ta pillren som hindrar larverna från att växa sig feta i våra organ, vi lovar mamma och pappa! På lördagskvällen fick vi äntligen se en Sverigematch i VM, på en bar dessutom! Synd att vi förlorade mot Tyskland bara (fast det tycker inte Linda). 

Utomhustoaletten - den bästa av toaletter! 

Men efter solsken kommer det oftast lite regn också. Alla härliga gastronomiska upplevelser i Cape Maclear resulterade i att 3/6 tappra medlemmar av gruppen blev magsjuka, men vad gör väl det när vi äntligen fick den där Instagram-vänliga brännan (@newsfrommalawi) som vi så länge väntat på? ;) 

Allt gott! 

So I go / Birdie