Helgen i Zomba var allt annat än vad vi hade kunnat föreställa oss. Vi åkte längre och längre upp mot Zombaplatån samtidigt som molnen skymde sikten. När vi klev ur bilen var vi framme på Trout Farm och möttes av en obehagligt leende man som blinkade lite för få gånger med ögonen. "You have already been here, last week…" sa han leendes. "Ööhhh… no…." svarade vi väldigt fundersamt, och jag kunde höra hur mina egna hjärnceller letade febrilt efter svar. Var vi här förra veckan? Har vi rest i tiden? Är detta en spökstad? Mannen kom i vilket fall senare fram till att vi visst hade bokat ett rum denna dag och visade oss med sitt obehaliga leende till ett litet hus där vi kunde bo. Det fanns ingen el, inget vatten och ingen värme. Vad som senare framkom var att vi hade bokat fel boende. Lite längre ner i turistboken stod det nämligen om ett creepy boende som var inspirerat från filmen psycho. Åh. Vad. Kul. Att. Höra. Precis. Innan. Läggdags. Mirakulöst nog överlevde vi natten och begav oss dagen efter ut på tur. Vi kämpade långt om länge med att hitta Queens view. Vandrandes genom molnen förbi både skogsbruk och vattendrag hittade vi slutligen målet. Och vi såg - ingenting. Vi såg moln, och vi såg våra egna besvikna blickar. Höjdpunkten under dagen blev i alla fall en ridtur! Trots att 4/6 var nybörjare hade 6/6 riktigt kul. 

Fyra av oss gav upp efter första natten i skräckhuset och checkade in på lyxhotellet för en natt. God mat, tv, roomservice, värme och FRUKOSTBUFFÉ bidrog till ökad livskvalité. Jag vill även poängtera hur mycket jobb, 3G och kämparglöd som togs fram för ett publicera "welcome to our crib" på instagram från psychoboendet. Allt för att få respons som "jaha det där såg väl inte så farligt ut" "du ser lite sjuk ut" och "Jag hoppas fan inte att du var en av dem som checkade in på lyxhotellet" - VI TRODDE VI SKULLE DÖ OKEJ?! 

Linda utklassade (läs: inte) en local på Kalaha

 

För att fira allas vår Ida som fyllde 22 begav vi oss till Dedza förra veckan. Vi överraskade henne med bland annat en flaska rödvin. Frusna som få kröp vi alla till kojs med tusen filtar, tio lager kläder och mysbelysning på. Eftersom alkohollkulturen i Malawi är av varierande acceptans vågade vi inte berätta för personalen att vi behövde glas till vårt vin så vi sa istället att vi behövde glas till vatten. Redo med flaskan i hand och glasen i knät upptäckte vi det som inte fick hända - flaskan hade kork. Snabbtänkta Ida ryckte tag i närmsta galge och köttade ner den i korken. Det lyckades inte. Vi gick tillbaka till personalen och ändrade vår historia och sa att vi hade köpt läsk och undrade om de hade någon form av multiöppnare till låns. Dessvärre kom de enbart tillbaka med en kapsylöppnare. Då kom desperationen inflygandes. Den som var mest oskyldig av oss skulle få gå till personalen och säga som det var att vi behövde hjälp att öppna en vinflaska. Jag åkte på nitlotten och med flaskan i hand och den värdighet jag kunde skrapa ihop gick jag ut till en personal och bad om hjälp att öppna vinflaskan. Hon hade ingen korkskruv men testade med en sax. Hon gjorde det värre. Hon hämtade en kniv och gjorde det ännu värre. Då hämtade hon en annan personal som bedömde situationen. Han tyckte att en skruv skulle göra susen. Han gjorde det värre. Då hämtade han en ännu större skruv som inte heller fungerade. Vid detta lag stod jag skräckslagen bredvid och kunde bara se på när han misshandlade vårt fina flaskvin med alla dessa redskap. Likt Somalien i Captain Philips tittade han upp på mig, med lugn och harmonisk röst och sa: "Don’t worry, everything is gonna be ok". Han sa att han hade en plan - han skulle trycka ner hela korken i vinet. Han försökte men lyckades inte. Han engagerade då en byggarbetare med en ännu större skruv dvs helt enkelt jävligt stor. Då fick jag panik. Vad höll jag på med egentligen? Panikslagen sprang jag in till de andra på hotellrummet, som vid det här laget satt och formade den forna galgvinsöppnaren till olika djur samtidigt som de gissar vilket djur det är, och frågade dem hur långt vi var villiga att gå för att öppna flaskjäveln. "Gör vad som krävs." And so I did. Byggarbetaren använde den gigantiska skruven för att trycka ner korken i flaskan samtidigt som övrig personal ca 7 stycken stod och tittade på. Nöjd nöjd nöjd gick jag in på hotellrummet och hälsades välkommen med en glädje som få får chansen att uppleva.