Halvtid har passerat, såväl i Sveriges match mot England liksom för oss här i Nkhoma och det har blivit dags för siste man i team Malawi, Ida, att entra plan och försöka leverera rapport.

Jag tänkte börja detta inlägg genom att ta med er på en resa längst en guppig grusväg väjandes för åsnor, barn och getter som slutligen ledde fram till en liten by dit Anna F och jag åkte på out-reach. Detta är ett projekt som sjukhuset bedriver där de åker ut till närliggande byar för att vaccinera barn och deras mödrar mot bland annat difteri, pneumokocker, stelkramp, kikhosta, polio, hepatit B, röda hund och mässlingen. 

Likt den fullpackade bilen under min barndoms forna familjesemestrar knödde vi in oss 17 personer plus material i en alldeles för liten bil och gav oss av längst den smala grusvägen. Flashbacks från den där semestern när mamma prompt försökte övertala pappa att hon visst kunde sitta med en cykel i knät hela vägen till landet gjorde sig påminda. En skumpig och lätt smärtsam tur senare kom vi fram till byn där vi möttes av en mängd mammor med bebisar som väntade på att få vaccineras. Flera av barnen gav oss stora ögon och leenden medan andra kollade på oss med skeptisk blick. Vi funderade på om det för vissa kanske var första gången i livet de såg en vit människa eller en "msungo" som vi ständigt kallas här.

Själva vaccinationen gick inte alls till som i Sverige. Anna och jag gjorde tappra försök till att skapa någon form av relation med barnen, sprita, aspirera och administrera injektionen likt vårdhandbokens alla regler. Vi blev snabbt tillrättavisade av sjuksköterskor som tyckte att aspirera var onödigt och som inte alls uppskattade vår pilkastningsteknik. Istället föredrog de att "borra" in kanylen i låren medan barnen skrek och kissade på sig av rädsla. Förmiddagen fortlöpte med en obehaglig, ilande känsla i magen och med ett lätt illamående. Det kändes så fel och frustrerande att göra något på ett sätt som vi vet kan göras bättre och med större säkerhet och omsorg. Hur gärna jag än önskar att jag hade kunnat bidra mer, förändra och förbättra vården här så gissar jag att detta är en del av det här äventyret, att lära sig att förstå, respektera och någonstans acceptera de olikheter som finns i rutiner och framförallt i kultur. 

Bilfärden hem bjöd på ytterligare sällskap då sjukhuspersonalen fredagen till ära, glatt köpt med sig spett med gillade råttor till kvällsmyset som vi fick trängas med i det redan syrefattiga utrymmet. Förmiddagens vaga känsla av illamående eskalerade likt prästens tonartshöjning och antal konstpauser under onsdagens gudstjänst.

I veckan tog vi farväl av våra kära irländska vänner som tydligen redan har hunnit vara här i fyra veckor. De bjöd på restfest och trots byns något begränsade sortiment lyckades vi ändå sno ihop lite swedish fika att bjussa på. Några underjästa men ändå helt ok kanelbullar senare och min abstinens över att inte få vara på bageriet i sommar stillades för en kort stund. Det kommer nog att kännas lite tomt utan irländarna men det är med glädje minns vår spelkväll, barhänget och helgen vid sjön. Lite tveksamt vad de har uppskattat mest med oss svenskar, kanelbullarna eller ordspråket "Now you have taken a shit in the blue locker". 

Under vår första dag på sjukhuset möttes vi av en inhägnad byggnad som pryddes av skylten "Peanut Butter + Jesus". Som den jordnötssmörsfantast jag är så kände jag ett starkt behov av att en dag ta mig innanför murarna och upptäcka denna plats. Sagt och gjort. Tillsammans med våra amerikanska grannar bjöd Anna och jag in oss själva på en guidad rundtur på området där grundaren Stan berättade mer. Peanut Butter + Jesus här i Nkhoma grundades år 2012 och deras vision lyder enligt följande: "Create self-sustainable ready-to-use therapeutic food (RUTF) factories, while spreading the Gospel of Christ, and meeting the nutritional and economic needs in underdeveloped communities. Envisioning happy and healthy children, rather than sad and starving, who know and love Jesus worldwide." 

Kort och gott hoppas de kunna bidra till att förhindra den utbredda malnutritionen som finns bland barn här i Malawi samtidigt som de utbildar såväl samhällen som individer om nutrition. Detta gör de genom att tillverka ett näringsberikat jordnötssmör där nötterna odlas av lokalbefolkningen som på så sätt får en inkomst. Vill man så finns det massor mer att läsa på deras hemsida www.pbjfoods.org. 

Här på Nkhoma Hospital ordineras både barn och ammande mammor "peanut butter" i samma utsträckning som paracetamol och movicol används på en kirurgavdelning i Sverige. Om det är något jag önskar kunna ta med mig från vården här i Malawi är det just detta, jordnötssmör som medicin, vilken dröm. 

De senaste veckorna har varit mycket barnkära för Anna F och mig. Vi var flera dagar på peadiatrics där det kryllar av sjuka barn med malaria, hiv, undernäring, pneumoni och andra luftvägsinfektioner. Det har varit lärorikt men också lite av en mardröm. Patienter som delade sängar, antibiotika som flushades in så att var och vartannat barn kräktes upp de mediciner de fått oralt, PVK-sättning - allt som oftast med hårdhänta tag och ett brutalt rotande med nålen där aseptiken lyste med sin frånvaro. Någon form av lekterapi existerar inte och personalen ger knappt barnen blickkontakt. Det är svårt att se sjuka, ledsna barn som är rädda för all personal och mammor där kulturen är att hjälpa till att hålla still barnet, inget daltande eller tröstande. 

Vi har dessutom varit och besökt barnhemmet i byn som drivs av en kvinna från Nederländerna. Det var en bra dag full av lek, skratt, kramar, pussar och en hel del snor och bajs. Fullpott. 

Vi fortsatte att öva på våra sjuksköterskekunskaper och fick återigen chans att leka mamma-pappa-barn genom några dagars bebisgos på neonatalavdelningen. För att slutligen fullända bebisveckan fick vi vara med om ett kejsarsnitt på op. Känslan av att se en blek, blåaktig, livlös kropp dras fram för att den sedan börjar ta färg, sprattla och i ett sprucket skrik, tar sitt första andetag i denna värld är obeskrivlig. Med tårar rinnandes ner för mina kinder och ett fånigt leende under munskyddet var jag så SÅ lycklig över att få bebisen i min famn och bli nerkissad. Efter operationen lämnade jag detta nya lilla liv till mamman med hälsningen "Ndikuyamika" - jag gratulerar.