Efter en vecka som pendlat mellan långa dagar med dels ineffektivt väntande och dels nya spännande upptäckter inom den Malawianska sjukvården, samt ett långsamt återhämtande från helgens magkaos och feberfrossa, kommer här den tredje delen av det patientfall som kommit att ligga mig nära om hjärtat.

"It will go away"

Onsdagen gick i en himla fart. Det var post-operativa kontroller som skulle tas. Det var min och Johannas ständiga ängslan över alla patienter som hade blod i sina katetrar som här tycktes vara fullt normalt och ingenting att titta till en extra gång. Det va mammor som nyss genomgått akuta eller planerade kejsarsnitt som låg i sina blodiga sängar i smärtor från operationen, vissa mer än andra och väntade på nästa dos av smärtlindring. Det kom in en patient med misstänkt septiskt sår, skyhög andningsfrekvens och hög feber. I godan ro tog vi de vitala parametrarna, snackade lite hit, snackade lite dit och förde henne sedan till det septiska rummet på female-delen. Sedan verkade hon inte länge vara varken vårt ansvar eller problem längre. Vi kollade inte ens på såret. Det stigen en liten frustration inom en när man inte kan tyda om denna nonchalanta chargong beror på att de har koll på vad de håller på med, eller om de faktiskt inte själva helt vet och därmed missar viktiga detaljer eller moment! Oftast är det inte svåra undersökningar som behövs genomföras för att kunna förhindra, förutse eller förebygga infektion eller skada. 

Innan vi tog lunch i solen var det dags för ännu en dressing och bandagebyte. Idag är det handskar och förkläde på med det samma som gäller. Jag är redo. Johanna är också med idag. Det gick betydligt snabbare idag, då vi förberedde och lade fram materialen innan vi tog in patienterna. Pojken brännskador såg av någon anledning redan lite bättre ut och han var också mycket mer tillgänglig och svarade på tilltal. Istället för krämen som hade använts tidigare, smorde vi in honom med honung, som också har en sorts antiinflammatorisk effekt i sig. När det nya bandaget var omvirat och badkaret rengjort från blod och gamla bandageremsor frågade jag Johanna hur hon mådde efter det hela. Första gången är aldrig trevlig, speciellt eftersom man observerar mycket mer då. När man sedan kan hjälpa till är hjärnan mer fokuserad på den procedur man håller på med just i stunden och det verkar gå mycket lättare att fokusera då. Jo, något sådan tyckte hon också. Vi sneglar på pojken och de snabba små andetagen igen. En av sjuksköterskestudenterna kommer fram till oss och säger, "Aaah, this is nothing. It is just the skin. It will go away. You will see. Nothing serious. Just the skin. Come, now we go!"Chockerat tittar vi på honom och sedan på varandra. Så kan man väl inte säga!? Och framför familjen dessutom? 

"Nä nu går vi och äter lunch". Sa Johanna. Jag nickade bara.

Efter lunch hade tempot lagt sig och det fanns nästintill ingenting att göra. Plötsligt fick jag syn på en läkare som var i full färd med att ta vitala parametrar på alla, så jag anslöt mig till honom. Utan ett ord gav han mig en termometer och pekade på nästa säng. Snacka om att jag fick fast i benen. Som om att ta tempen va det bästa jag visste. Snabbt och tyst fick jag föra honom och tog temp efter temp samt antecknade graderna i varje patients journal. När detta var klart försvann läkaren lika snabbt som han dykt upp. Kvar stod jag med en termometer i handen och såg vilsen ut medan alla kvinnorna i rummet kollade på mig. 

Med termometern kvar i handen gick jag vidare in till Burn ward och vem står inte där om läkaren! Han hade inte försvunnit så långt bort. Sista tempen jag tar är på den lilla killen med brännskador från igår. 39.8 visade termometern . "It’s a bit hight, right?" frågade jag läkaren. "Yes". Svarade han."But it has gone down since yesterday". Och pekade på skalan som visar att han hade 39.9 graders feber igår. Sen va han borta igen. Härligt, ungen ligger här med nästan 40 graders feber och brännskador på halva kroppen och vi ska bara tycka att det ser bra ut för att det har sjunkit en tiondels grad?? Vad är detta?, tänkte jag.

Jag går med journalen till min handledare och frågar om jag ska stänga av värmeelementet en stund om han nu har så hög feber. Det kan jag. Och så kan jag ge honom medicinen som står angiven också. Absolut kan jag det, den är dock slut. Det finns mer på farmacy menar han . "You can get it." Lite häpen men samtidigt glad över att få göra något själv går jag och hämtar en ny flaska paracetamol och ger vidare till pappan. Tala om för honom att febern är hög, att vi stänger av värmeelementet till vidare och att vi låter medicinen verka lite nu, så tar vi om tempen om en stund. Febern sjunker dock inte. Sen går vi hem för dagen och inom mig hoppas jag att kvällspersonalen kommer fortsätta att följa tempen.