Patientfall: del ll.

Jag ska vara på Male ward under dagen, men då det är tisdag och operationsdag är det väldigt lugnt för övrigt och lite att göra. Längst ner i korridoren hörs skrik och jämrande från ett barn. Ögonen sneglar återigen mot dörrarna som leder mot avdelningen för brännskadade patienter. Tillslut reser jag mig och går in. I badkaret står pojken. Han är helt naken och skakar i hela kroppen. Han pappa håller tålmodigt i honom och upprepar orden " beba", som jag skulle gissa betyder ungefär detsamma som "såja". Två anhöriga till är med samt två sjuksköterskor. Den ena av dem, Alex står koncentrerat med en sax och klipper bort den brända huden från pojkens anklar och fotknölar. Vit, ömtålig och nyexponerad hud blir synlig och liksom lyser på ett nästan onaturligt sätt i jämförelse mot den fina bruna hy som han egentligen borde vara täckt av.  

Det knyter sig i magen, illamåendet börja komma krypande och tinnitus slår hårt till i öronen. Bandagen som pojken var beklädd med igår är avtagna och brännskadorna lyser i en skär vit-rosa ton över hela hans kropp. "Tredje grandens brännskador" säger de. "Man kan räkna det som att 56% av kroppen är skadad, skalnässigt, just när det kommer till barn". Hela ryggen, båda underarmarna och ner mot fingrarna. Hela lilla rumpan och undersida lår, samt båda anklarna är drabbade. Jag tvingar mig själv att stå kvar och observera, skämt över att jag mår illa när det inte kunde vara mindre synd om mig i den här situationen. Mer hud klipps bort och landar i badkaret, mer gnyl från pojken, trötta ben som skakar, ögon som sluts av smärta och utmattning, pappans ständiga tag om sin son, tröstande ord och små uppmaningar om att sträcka på sig bara en liten stund till. Det susar i öronen och jag måste ta stöd mot väggen. Till slut beslutar jag mig för att det är bättre att gå ut från rummet och sitta ner och återfå en normal andning igen är att svimma där inne. Skamset går jag tillbaka till surgial ward och stirrar tomt framför mig medans jag räknar mina andetag. 

Ingenting händer. Jag och Johanna sitter och lyssnar medans de andra sköterskorna tjötar och skämtar på chichowa, tar var sitt varv hos patienterna för att sedan sitta ner på var sin stol igen. Sen går jag igenom svängdörrarna till det lilla rummet med badkaret igen. Pojken står kvar i badkaret – jag undrar hur länge han har stått där. Kall, skakandes och förmodligen i mer smärta än jag ens kan föreställa mig. Ska jag vara ärlig har jag nog aldrig tidigare sett en så tapper liten unge tidigare. Mina erfarenheter eller kunskaper kring brännskador är nästan lika med inga alls, därför har jag inte heller någonting att jämföra med eller kunna förstå varför de gör som de gör. Jag tar på mig ett par handskar men står kvar en bit bort. Huden är nu insmord i, vad jag antar är en antiinflammatorisk kräm och Alex är i färd med att täcka de brännskadorna delarna av kroppen med en form av vaxkompresser. Därefter lindades han återigen in i bandage som, när det var klart täckte hela kroppen utom huvudet, och fästes med tejp. Någonstans under allt detta har jag tagit steget fram till badkarskanten och finner mig själv stå och hålla i den lilla pojken. Lyfta på armar och ben när det behövdes för att kunna linda ordentligt med bandaget och hjälpa pappan med att hålla pojken upprätt när hans gena ben inte längre ville bära. Tillslut var vi färdiga och pappan bär in sin lilla inlindade pojke till sängen igen, där han läggs under det lilla ståltältet och återigen täcktes med lager på lager med tjocka filtar tills bara det lilla huvudet och de små utmattade ögonen syntes. 

Jag vet inte vad jag ska säga, än mindre göra. Finns det ens någonting jag kan göra? Vad vet jag om hur pojken känner sig, än mindre pappa. Vad tycker de om sjukvården här? Undrar hur mycket de har betalat för detta hittills och hur mycket det kommer kosta dem tills de får återvända hem igen. Undrar hur vi hade handskats med samma situation hemma i Sverige… Det slår mig vilken otrolig lyx patienter faktiskt får uppleva när de insjuknar hemma. Men samtidigt, vad vet jag egentligen. Tafatt kikar jag ner på pojken och hans snabba små andetag. " He is very strong" mumlar jag. Om det är till pappan eller till mig själv vet jag inte riktigt. Jag vänder blicken till fadern. "He will be allright." säger jag. Han nickar, jodå det vet han också om. Frågan är dock om någon av oss egentligen tror på de orden. Läka kommer han förmodligen göra, men kommer han "be allright", det är nog en fråga om ingen av oss vill svara på i hans ställe.