Apan som bor i trädet vid oss och bjuder på oönskade saker kastandes mot oss

Börjar starkt med att slänga in lite randoms från veckan som gått! Jag som bloggar idag är Anna Gerdle. Jag hoppar rakt in och fortsätter ungefär där Kasper avslutade förra inlägget.

Efter första jobbdagen tyckte halva gänget att det var dags för en AW på byns ända bar. Vi bestämde träff med en sjuksköterska på sjukhuset och vandrade ner i byn. Det är otroligt fattigt här i Nkhoma men jag levde de två första dagarna i förnekelse att personal som jobbar på sjukhuset har det lite bättre ställt med pengar och ändå kanske bor lite liknande som vi bor. När vi fick se hur sjuksköterskan vi stämde träff med bodde blev jag uppriktigt chockad. På utsidan såg huset lika fint ut som det vi hyr här, men insidan var helt annorlunda. Fyra vita smutsiga väggar med en säng på golvet. Detta satte standarden på förväntningarna av baren.  Våra tidigare föreställningar om den omtalade baren var att det skulle vara ett litet hus med lite bord, stolar och någon form av bardisk. Verkligheten var att vi gick förbi marknaden nere i byn, ut i ingenmansland där kylan slog emot oss och långt borta skymtade vi ett skjul. Baren hade en lucka med galler framför där det såldes öl och ett golv där det spelades afrikansk musik. Och det var det. Eller biljardbord fanns det också mittemot! Vi satte oss utanför på varsin ölpall och trevlade oss innan vi gick hem. Det var särskilt en herre som var mycket mån om att Johanna inte skulle glömma bort honom och mitt uppe i all entusiasm kom grova mängder spott flygandes på Johanna. Vi älskade baren och tänkte ge det ett återbesök redan ikväll. 

Efter att enbart ha förtärt rödlök, vitkål, tomater, ägg och ris från byns marknad i flera dagar åkte vi in till huvudstaden Lilongwe på lördagen för att variera kosten. Vi gick omkring på stekhet marknad och handlade mer fleecetröjor till kvällarna som är så kalla. Det blev även ett premiärköp av de friterade degklumparna som vi gått förbi så många gånger. Jag var mycket skeptisk först men de var så goda! (Återkommer till dessa degklumpar senare i inlägget…). När det var dags att handla mat var Johanna i full färd med att skriva ner kostnader i telefonen, vilket kvinnorna som sålde bönor tolkade som att hon tog kort. Alldeles vansinniga ställde de sig upp och skrek samtidigt som en och annan böna kom flygandes på Johanna. Att bli spottad på i baren räckte alltså inte, nu blev hon bekastad med bönor också. "Jag har fan  inte blivit väl behandlad" (Ahlberg, 2018). 

Sanningen är att egentligen var det Anna F som förtjänade bönorna kastade på sig då hon knep bilden.

Första springturen i söndags ledde mig och Kasper på okända vägar, stigar och buskage upp mot toppen av berget vid vårt boende. Vägen dit var behaglig, innan springturen blev abrupt avbruten av gårdagens friterade degknyten. Tänker inte ens linda in på något fint sätt utan jag fick kort och gott sätta mig och skita i skogen. Sen gick vi vilse. Stigen var borta och vi fick hoppa mellan majsfält och kasta oss igenom höga buskage med taggar innan vi slutligen kunde hitta hem. Bearbetar fortfarande denna upplevelse. 

Jag och Kasper var med på operation två dagar den här veckan. Återupprepar lite vad vi skrev på instagram (@newsfrommalawi) men sjukvården här har ju ett helt annat förhållningssätt än vad vi är vana vid. Rent kirurgiskt verkade de väldigt skickliga, men rent medmänskligt var det inte mycket som stod rätt till. Det var inte mycket av patienternas integritet som bevarades när de fick ligga helt avklädda på operationsbordet i väntan alla förberedelser. Under en operation hjälpte inte ryggmärgsbedövningen och patienten fick ligga med extrema smärtor innan narkosläkaren tillslut tillkallades och fick söva patienten. Under en annan operation kom helt plötsligt en till kirurg in under ingreppet med sina vanliga kläder (enbart sterila handskar på sig) och började gräva i patientens bukhåla. Det tog ungefär en kvart innan han äntligen tog på sig sterila kläder. Efter ingreppet sparades patientens prostatakörtel då de misstänkte cancer. När körteln skulle läggas i en burk missade op-sköterskan och tappade den på marken. Det kändes så bissart och som hämtat ur ett Grey´s anatomy-avsnitt. 

Hoppar till en annan dag på sjukhuset när jag med på OPD och satt i receptionen där det togs vitala parametrar på patienterna. Personalen jag var där med lämnade mig ensam en stor del av dagen (slutar aldrig att förvånas). Då kommer det in en kvinna med snabb och ansträngd andning. Jag lyckades få fram ett "mulibwanji?" (Hur mår du) och fick svaret "pangono" (inte bra). Jag struntade i att ta vitala parametrar, behöll lugnet och gick istället raka vägen till emergency där jag hämtade personal som tog in henne direkt. Så bra att mina få kunskaper i chichewa kommer till användning när man är ensam.

För att avsluta detta brutalt långa inlägg så var jag och Johanna ute och sprang idag, med bådas magar intakta.