Nattliga machete-män, språkbarriärer och dödsfall – Hur tre dagar i Malawi kan se ut

Hallå där! Idag är det Kasper som i ett behagligt söndagslugn sitter och smälter veckans händelser framför tangentbordet.


Till en början vill jag berätta om min första traumatiska upplevelse i vårt nya hem Nkhoma. Klockan var 9 och det var i vanlig ordning kolsvart ute då solen sedan länge gått ner. Smutsig och illaluktande bestämde jag mig för att gå ut till baksidan av mitt hus för att sätta på varmvattnet till min dusch. Med ficklampan i hand gick jag ut ur min dörr och svängde runt huskröken. När lampans ljus precis nått runt huskröken så stelnar jag till av skräck. Fyra meter framför mig står en man med machete i handen. I chocken av den nya synen säger jag "Oh! You scared me", varpå mannen utbrister i ett diskret och lite nervöst skratt. Jag går sakta och försiktigt med händerna halvt höjda fram mot varmvattenberedaren, som machete-mannen för övrigt står en meter ifrån. Medan jag går fram mot den så frågar jag lite försiktigt "what are you doing?". Med ett oskyldigt och obrytt leende svarar mannen "gardening". Oförmögen att kunna ta in innebörden av det han sa, då det som sagt var totalt mörker utomhus skrattar jag nervöst tillbaka och säger "okay" medan jag famlar efter knappen på varmvattenberedaren.  Efter att ha tryckt på knappen går jag försiktigt tillbaka den väg jag kom ifrån, halvt backandes med händerna halvt höjda i beredskap för att försvara mig för mitt liv. Mannen står kvar på sin plats helt lyckligt ovetandes om det trauma han åsamkat mig.

   Igår såg jag machete-mannen stå och dona i vår trädgård. Jag hälsade på honom och han hälsade tillbaka. Läkeprocessen efter traumat är på god väg!


(null)


(null)



Det absolut overkligaste och mest svårsmälta som hänt mig (och Anna G) hittills är dock det dödsfall som vi fick vara med och ta hand om i fredags. 

   Upplevelsen startade med att vår tillfälliga handledare och numera goda vän Laston sa åt oss att hänga med och ta hand om en avliden människa som låg inne i ett av rummen på avdelningen som vi var på. Med handskar, förkläde och munskydd på klev vi in bakom att draperi i rummet där tre personer redan var i full färd med att linda in den avlidne i sina egna kläder och långa tygstycken. Medan den avlidne kvinnan lindades in på ett bestämt, rutinerat och högst invecklat sätt så stod hennes make bredvid sängen med blicken vänd mot processen med ett totalt uttryckslöst ansikte. Känslan var att mannen studerade händelseförloppet utan att överhuvudtaget ta in det som hände. 

   När kvinnan var helt och hållet inlindad i tyger och saronger av olika vackra färger lades slutligen en tunn blå duk över henne, efter att hon förflyttats till en silvergrå likbår. Med en snabb gest uppmanar Laston mig och Anna att ta i varsin ände av båren för att kunna rulla den framåt. Jag fattar tag i framändan av båren och Anna hjälper till att putta på längst bak. Tillsammans med två andra Malawianska sjuksköterskor skjuter vi ut båren från avdelningen så att vi hamnar utomhus. Här går en smal betong-gång som vi skjuter båren längs. Så fort vi kommer ut från avdelningen så möts vi av ett tjugotal kvinnor samt ett fåtal män. Så fort de får syn på konturerna av den inlindade kvinnan på båren så brister de ut i klagorop och uppgivna skrik. Kvinnornas läten av förtvivlan ersatte varandra och stegrades och sänktes oregelbundet likt en våldsam och obarmhärtig flod. Medan vi gick längs gången bakom sjukhuset så anslöt hela tiden fler och fler människor till sorgetåget som följde oss på ett par meters avstånd. Overklighetskänslan var vid det här laget total och jag kände mig jagad av tåget bakom oss. Det kändes som om det konstant ökande antalet människor bakom oss när som helst skulle hinna ikapp och skölja över oss. I ansiktena på de sörjande människorna fanns inga tårar. Det var en märklig syn för en person som är van vid den svenska kulturen att se ansikten så fyllda av förtvivlan och uppgivenhet, sakna tårar. Det var som om den Malawianska kulturen ersatt tårarna, som bevis för sorg, med intensiva klagorop istället.




För att avsluta detta långdragna inlägg med en lite gladare ton så vill jag dela med mig av en insikt om det Malawianska sättet att prata på som underlättat kommunikationen med lokalinvånarna märkvärt för oss. 

   I början så slogs vi av hur förvånansvärt otrevliga lokalbefolkningen verkade ibland när vi pratade med dem. Detta märktes i synnerhet på vår huvudhandledare Mr.Mekani. Vid ett tillfälle så gick vi en rundtur med honom på sjukhuset. Vi blev då stannade av några trevliga personer i sjukhuspersonalen som började prata med oss. Mitt i vårt samtal med dem så utbrast Mr.Mekani "can we go?!", med en orimligt kort ton. 

Efter att ha lärt oss lite glosor av en person ur lokalbefolkningen fick vi reda på att Malawianer inte har en direkt översättning på "goodbye" på sitt språk Chichewa. På Chichewa så avslutar man nämligen istället ett samtal med att säga antingen "so I go" eller "so I stay", beroende på om personen i fråga ska gå vidare eller stanna kvar. Detta sätt att säga hejdå på känns väldigt abrupt och otrevligt för en svensk. 

   Med denna nya lärdom i åtanke så kommer vi numera avsluta våra blogginlägg med vår nyinlärda fras. Så, tack för att ni läste och…   

So I go!

(null)




Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress