Måndag, vecka två i Nkhoma

Morgonsamlingen kom som en slag i magen. Helgens rapport bar på nyheter som ingen av oss var beredda på. 

Jag (Linda) har valt att dela med mig av ett patientfall, som kommer publiceras i delar. Nedan följer del 1. 

Under första veckan har jag och Johanna gått bredvid sjuksköterskestudenter från Universitetet här i Nkhoma på surgical departement. Avdelningen är uppdelad i Male och Female ward och totalt finns det ungefär 40–50 patienter var dag i totalt fyra rum. Hit kommer patienter pre- och post-OP. För kvinnor är det främst (akuta) kejsarsnitt. Annars är det septiska sår och fibulafrakturer. På den manliga sidan ligger främst män över 60-års ålder som ska eller har opererats för (främst) BPH, Benignt prostatahyperplasi. Och navelbrock. På var sin respektive sida finns var sitt rum för de patienter med septiska sår eller andra mer överförbara sjukdomar. Dock är det lite oklart om alla som ligger i de salarna verkligen är patienter med den typen av diagnos, eller om det helt enkelt får ligga där då de andra salarna redan är överfyllda.  

Längst ner i korridoren på samma sida som female ward ligger Burn Ward. På Burn Ward ligger de patienter som fått brännskador. Vid detta tillfälle ligger där tre barn i åldrarna 1-8 år med brännskador av typ 1 till och med 3. Brännskador är vanligt vid den här årstiden i Malawi, då befolkningen under vintertid eldar betydligt mer för att hålla värmen under kvällarna och mornarna. Men eldarna ger inte bara värme. Barnen leker runt omkring dem, eller kryper om de är riktigt små. Rätt som det är snubblar någon, eller ramlar ner i elden. Ännu värre blir det då elden ofta är gjord i en grop och att ta sig upp igen ur den gropen blir till en kamp för en fem eller åtta-åring. 

Samma dag som vi kom till sjukhuset hade även en lite pojke på just fem år kommit in akut med sin familj efter att (enligt dem) ha blivit puttad ner i eldgropen under en lek. Föräldrarna hade vid tillfället varit borta och kunde därför inte komma till sitt barns hjälp. Desperat måste han ha försökt ta sig ur gropen medans lågorna brände sönder hans sköra hud. Tillslut lyckades han och sprang gråtandes, fortfarande med rykande hud mot sina föräldrar som direkt tog honom till akutmottagningen här på Nkhoma Mission Hospital. 

Denna söta, goa lilla unge kan vara nåt av det jobbigaste jag har bemött hittills. Första dagen såg vi bara hans lilla huvud som stack upp under högar av filtar som täckte resten av kroppen. Ansiktet var sönderbränt och brännskadorna var så svåra att nästan enda halvan av ansiktet bestod av rosa glimmande hud istället för dem möra hyn han skulle ha. Ögonen var svullna och igenklibbade. Han sa inte mycket, men mumlade smått snyftande efter sin pappa ibland. Hela han skakade av köld, trots att hans kropp i sig var varm. Varje lager måste göra ont på en sådan skör kropp. Han låg därför under en liten bur, så att filtarna skapade ett litet tält runt honom och gav värme utan att nudda. För ännu mera värme hade man gett honom ett eget litet rum (inne i salen) och ett värmeelement så att hela rummet kunde hålla en bra (och mycket varm) temperatur. Resten av kroppen var inlindat i bandage. 

Trots att detta möte med den lilla pojken var otroligt tuff kunde jag inte hålla mig borta från Burn Ward. Min empati för honom och hans otroligt tappra familj gick före allt den andra jobbiga som hade med mig och göra och som här blev lika med ingenting. Nästa dag fann jag mig därför gå in genom dörren till Burn Ward igen.