newsfrommalawi.blogg.se - Uppe på toppen, nere på botten

Hej kära läsare!

Det är Johanna aka Jonteboi som sitter framför datorskärmen och skriver sitt allra första blogginlägg någonsin. Så vi får helt enkelt se hur detta går… Jag ska berätta lite om vad vi har hittat på i helgen och vad som hänt under veckan på sjukhuset. Jag börjar med söndagens äventyr uppför Nkhoma mountain. Vi ställde klockan på 7.00 och började vandringen mot Nkhoma mountains topp. Som tur var tog vi med oss våra två vapendragare Tessa och Sputt som guidade oss hela vägen upp till toppen (presentation om hundarna finns på vår instagram: newsfrommalawi). Turen blev inte riktigt lika harmonisk som vi hade hoppats på. När vi hade kommit en bit upp började vi höra ett aggressivt skällande. Tankarna gick att det var hyenor som skällde uppe på berget. Med lite smått rädsla i stegen vände vi en bit till en stuga. Vid stugan mötte vi en man som vi frågade om det var hyenor som skällde på toppen. Mannen svarade "No it´s monkeys". Vi var lite tveksamma på hans svar då vi aldrig tidigare hört en apa skälla som en galen hyena. Men vi tog tag i vandringen igen mot det galna hyenljudet och toppen. Våra guider var enastående. Förutom att en av hundarna (Tessa) inte riktigt orkade enda in i kaklet… detta resulterade med att vi fick turas om att putta upp henne för stenarna. Men till slut gick det bra. Vandringen tog ca 2 timmar och då befann vi oss uppe på toppen. Med kall gröt och banan njöt vi av utsikten. På vägen nerför berget fick vi syn på en galen bambian som skällde på oss. Blev livrädd ska jag erkänna. Men trots galna skällandes babianer har vi redan börjat planera att vandra upp en annan gång för att se soluppgången.

(null)

Detta hade vi längtat efter.

Vi gjorde i helgen även ett besök på Lilongwes wildlife center. Här rehabas och förbereds vilda djur att komma ut i naturen.

(null)

Från bergsvandringen hoppar jag nu över till tisdagens grillkväll. Under dessa två veckor har vi lärt känna läkarstudenter från Irland, Canada och Nederländerna som även dem gör praktik på sjukhuset i byn. Det vankades grillkväll hemma i deras guesthouse och vi blev helt förvånade när vi såg hur fint de bodde. Där fanns varmvatten, fungerande duschar, inga strömavbrott, wifi och nyrenoverat. Vi försöker intala oss själva att vi vill bo där vi bor. "Vi vill ju uppleva det riktiga Afrika" brukar vi påminna oss själva när det enda jag egentligen tänker på är hur jäkla gött det hade varit med en varm dusch. Men nu nog om det. Under kvällen bjöds det på mat, chokladkaka och s’mores vid öppen eld. Under kvällen fick vi reda på att ett akut kejsarsnitt var påväg på sjukhuset. En av läkarstudenterna skulle dit och frågade om någon ville hänga med. Jag och Linda var inte sega på att säga JA! Från grillkväll till att hamna i op-salen på sitt första akuta kejsarsnitt samma kväll, det händer inte ofta. Jag och Linda hade aldrig varit med på ett kejsarsnitt tidigare och hade ingen större kunskap om hur det skulle gå till. När bebisen kom ut skrek den inte och kunde inte andas själv. Vi förstod då att något var fel. Allt fokus på mamman gick väldigt snabbt över till bebisen istället. Vi försökte hålla bebisen varm, gav syrgas och använde andningsballong för att försöka få igång andningen. Bebisen flyttades snabbt till neonatal där de fortsatte med att få igång andningen. Nu i efterhand har vi fått bekräftat att bebisen är stabil och mår bra. Det var många blandade känslor under kejsarsnittet, men framför allt tar jag med mig en erfarenhet att ha fått vara med om detta.

Lycka när Anna får käka s’mores!!

Jag (Johanna) och Linda i op-salen!

(null)

Dagen efter spenderade jag och Linda på neonatal. Denna dagen upplevde vi en händelse som kommer finnas kvar i inom mig ganska länge. På neonatal låg det en bebis som föddes med organen utanför sin kropp. De hade bekräftat att bebisen inte kunde fortsätta leva, vilket betydde att det då var palliativ vård som gällde. Precis innan lunch märkte jag och Linda att bebisen inte andades. Vi ropade dit en sjuksköterska och hon bekräftade att bebisen hade dött. Det var första gången jag såg ett spädbarn död. Kroppen var helt stel och hyn var grå. Vi började förbereda bebisen med att vira runt honom i färgglada tyger som han låg på. På tygerna var det illaluktande vätska som hade kommit från organen. Det kändes inte alls bra att vira in bebisen i detta. När vi bar upp bebisen hittade vi ett skaft som man använder vi borttagning suturer liggandes under hans huvud. Sjuksköterskan flinade till lite och bara slängde den. Samtidigt som allt detta händer insåg vi att sjuksköterskorna på avdelningen hade tappat bort patientens journal. Sjuksköterskan bara ryckte på axlarna och sa att den kommer väl fram. När bebisen var färdig och helt invirad i tygerna lades han på en hylla vid allt material i väntan på att mamman skulle hämta bebisen. Det såg ut som att det låg en hög av tyger på hyllan när det i faktum låg en död bebis där. Jag blev oerhört irriterad och frustrerad av hur illa processen gick till. Det var som att bara för att det var palliativ vård glömdes patienten bort och att det då inte var så noga. Detta fick mig att inse hur stora skillnader det kan vara på vården här och i Sverige. Just nu vill man bara göra det bättre för alla patienter på sjukhuset.

Lite svårt att få en bra slutkläm på detta långa inlägg. Men imorgon flyr vi bort från sjukhus, strömavbrott och kalla duschar till semesterstället Cape Mcclear. Ska bli mycket intressant att fira en Malawiansk midsommar i år. Uppdateringar om detta vill ni inte missa, så stay tuned.

Glad midsommar och njut av ABBAs löksill o snaps där hemma!

So I go!